När ditt vuxna barn inte visar empati – och du börjar nå din gräns

Jag skriver det här för dig som kanske bär på något du inte vågat säga högt.

Det här kom upp igår när en mamma, med tårarna strömmande, berättade något hon inte hade vågat säga till någon annan. Hon hade tvingats slänga ut sitt nu myndiga barn.

Hen ljög, stal, hånade henne – och visade samma iskalla likgiltighet som hens pappa gjort 20 år tidigare.

Hon har kämpat i åratal. Älskat, skyddat, försökt förstå, förlåtit – och lagt en förmögenhet på psykologer och olika terapiformer.

Men till slut var hon helt slutkörd. Gränsen var nådd.

Och som hon sa:
“Jag har inte vågat berätta för någon. Ingen annan kommer förstå det här.”

💡 Det finns ett samband som nästan ingen pratar om

Om du har barn med en person som visat psykopatiska eller narcissistiska drag – finns det en risk att något av dina barn ärvt samma tendenser.

Det handlar inte om dålig uppfostran.
Det handlar inte om brist på kärlek.
Det handlar om genetik.

Forskning visar att det som kallas CU-drag – alltså empatilöshet, avsaknad av skuld, skam och känslomässig resonans – är upp till 81 % ärftligt.

Det betyder att du kan ha gjort allt rätt

Du har älskat.
Visat ett annat sätt att vara.
Skapat trygghet.
Satt gränser.
Sökt hjälp.
Kämpat.

Och ändå inte nått fram.

För vissa barn finns inte det där som gör det möjligt att känna med någon annan. Vare sig du gråter, ber, skriker eller förklarar.

Precis som du en gång tvingades lämna en förövare som du inte kunde förändra - kan du en dag behöva släppa taget om ett barn som beter sig likadant.

Det här är tabu. Men det behöver sägas.

En mammas kärlek förväntas vara villkorslös.

Men en mamma kan inte utplåna sig själv.
Precis som en kvinna inte kan stanna hos en förövare bara för att hon en gång lovade “i nöd och lust”.

Kärlek räcker inte alltid.
Och ibland räddar man sig själv genom att sätta stopp.

Normen säger att en mamma aldrig ska ge upp. Men ibland måste hon – för att överleva.

 Du är inte ensam

Om du har börjat känna igen dig i det här –
om du ser att något av dina barn visar samma drag som den du en gång flydde ifrån – om du gått med tyst skam och tvivel –

Då vill jag säga detta:

Det är inte ditt fel.
Du är inte en dålig mamma.
Du är inte ensam.

Och du får sätta en gräns.
Du får välja dig själv.
Du får bryta.

💭 Men hur vet man om det handlar om trauma – eller något annat?
I nästa inlägg går jag igenom skillnaderna mellan traumareaktioner och det som kallas CU-drag (Callous-Unemotional traits).
👉 Läs vidare för att förstå tecknen – och vad som faktiskt går att förändra: Trauma eller personlighetsstörning?