Trauma eller personlighetsstörning? Så ser du skillnaden
May 31, 2025
Det här är för dig som har barn med en person du en gång tvingades lämna – en man med psykopatiska eller narcissistiska drag.
Du kanske har gjort allt för att skydda ditt barn.
Skapat trygghet. Visat ett annat sätt att vara. Överöst med kärlek.Men ändå ser du tecken som skrämmer dig.
En likgiltighet, en ondska, eller ett manipulativt beteende –
som påminner om någon du en gång flydde ifrån.Och du undrar: Är det trauma? Eller något barnet ärvt?
När det handlar om trauma
Barn som bär på trauma kan utveckla olika överlevnadsstrategier. Det kan tex handla om ilska, distans eller att stänga ner sina känslor helt.
De kan ljuga för att undvika skuld eller skam.
Slå ifrån sig för att slippa känna sig maktlösa.
Det betyder inte att beteendena är okej.
Gränser behövs – både för barnet och för dig.
Men ett traumatiserat barn går att nå.
Om det får rätt stöd, på rätt sätt, under rätt tid – finns en väg vidare.
Och det viktigaste av allt: Ett barn med trauma vill bli förstådd.
De känner genuin ånger. De ber om förlåtelse. De försöker – även när det blir fel.
Men ibland når man inte in – trots alla försök.
Då kan det handla om något annat.
Det finns barn som saknar något grundläggande i sin personlighet:
💔 empati
💔 skuld
💔 känslomässig resonans
De ljuger utan att blinka.
De visar ingen medkänsla när du blir ledsen.
De kan be om ursäkt – men bara för att få som de vill.
Då handlar det inte om inlärning eller trauma,
Utan om det som kallas CU-drag (Callous-Unemotional traits).
Forskning visar att dessa drag kan vara upp till 81 % ärftliga.
Därför är det viktigt att kunna se skillnad.
🔎 Här är några viktiga skillnader:
| Egenskap | Trauma | CU-drag |
|---|---|---|
| Empati | Finns, men kan vara överväldigande eller döljas bakom försvar | Saknas – barnet bryr sig inte när någon blir sårad |
| Ånger/skuld | Finns – men kan döljas bakom skam eller undvikande | Finns inte – barnet känner ingen skuld efter felhandling |
| Känslor | Starka, ofta snabbt växlande och svåra att reglera | Ytliga, platta eller frånvarande känslomässiga reaktioner |
| Relation till mamman | Rädsla att bli övergiven, kan vara klängig eller ambivalent | Likgiltighet, förakt eller utnyttjande av mamman |
| Utbrott/vrede | Reaktivt – ofta kopplat till rädsla eller triggers | Kallt, strategiskt eller sadistiskt |
| Våld/grymhet | I affekt, med ånger efteråt | Planerat, med noll ånger |
| Förändring över tid | Mjuknar ofta med trygghet och stöd | Oförändrat trots trygghet, terapi och insatser |
Hur vet man vad som är vad?
Det handlar inte bara om vad barnet gör – utan om hur och varför.
Ett traumatiserat barn kan slåss, ljuga eller dra sig undan – men innerst inne finns en längtan efter kontakt.
Ett barn med CU-drag har ingen sådan längtan. Bara behov, mål, manipulation.
Och viktigast av allt:
👉 Trauma lindras med hjälp, trygghet och tid.
👉 CU-drag gör det inte.
Att våga se klart
Att ens tänka tanken: “Kan mitt barn ha en personlighetsstörning?” – är väldigt tungt.
Det kräver mod att släppa hoppet om att allt går att älska bort eller prata tillrätta.
Att lämna en förövare är svårt.
Att behöva ge upp hoppet om sitt eget barn – det är på en helt annan nivå.
Men när du ser klart,
kan du sluta klandra dig själv för det du aldrig kunde förändra.
Och börja ta beslut som skyddar dig från att gå under.
Att ge upp gäller förstås vuxna barn.
Här kan du läsa vad som fick mig att skriva om just detta:
🖤 När ditt vuxna barn inte visar empati – och du börjar överväga att ge upp
⚠️ Du ska givetvis kontakta professionella och se till att ditt barn får den hjälp som finns att få.
Texten handlar om när barnen är stora nog att ta ansvar för sitt beteende, inte längre beroende av dig – och du som förälder behöver skydda dig själv.
Du ska givetvis kontakta professionella och se till att ditt barn får all hjälp det kan få.
Texten handlar om när barnen är stora och kan ta ansvar för sitt beteende.
📚 För dig som vill fördjupa dig:
– Viding et al. (2005) – Tvillingstudie som visade att CU-drag kan vara upp till 81 % ärftliga.
– Essau, Sasagawa & Frick (2006) – Bekräftade förekomsten av CU-drag hos ungdomar utanför institutionsmiljö.
– Frick & White (2008) – Förklarar varför CU-drag måste särskiljas från trauma, och hur de visar sig i barnets beteende.
